Du vet, när man vandrar i snön.

Du vet, när man vandrar i snön.
Vit och oskyldig den ligger där.
Jag kliver i det orörda och plana.
Jag springer och förstör.
Påväg tillbaka, jag ser mina spår.
DOm finns kvar där, ja dom finns kvar.

So this is Christmas - John Lennon


Är det möjligt?

En dag som denna, då alla möter varandra med ett leende.
Skratta och minnas gamla minnen tillsammans.
Kärlek skall flödas fritt omkring i den ljuva atmosfären.

Är det möjligt?
Är det möjligt, att inget är äkta?

Vart är mina bokstäver och punker?

Ibland finns det inte tillräckligt med ord.
Som räcker inte till för oss båda.
Mina ord blir tysta och tomma.
Vart är mina bokstäver och punker?
Jag skriker, ja jag försöker faktiskt.
Men när jag ser dina läppar le,
så lyser en lampa rött och blinkar.
Jag skriker, HÖR DU MIG INTE?
Nej, för du sitter där och ler.

Vissa får ljuset i ögonen, andra inte.

Solen lyser ner på oss människor.
Vissa får ljuset i ögonen, andra inte.
Men vi alla, vart vi än väljer att gå.
Även om våra steg går fram eller bak.
Bakom oss, eller framför oss finns det.
Skuggan, som vi antingen kliver på.
Eller, så blir vi evigt förföljda.

Switchfoot - Only hope


Det är borta, allt är borta.

Tårarna rinner längst mina kinder.
Dom rinner, som regn i Oktober.
Min blick är osäker, och ögonen halvt slutna.
Jag kan inte förstå, jag inser inte.
Det är borta, allt är borta.
Tårarna rinner, mina glädjetårar.

Jag springer i ett rum utan väggar eller fönster.

Jag springer i ett rum utan väggar eller fönster.
Jag granskar den fina tapeten med härliga mönster.
Jag tar skydd mot vattnet i ett rum utan tak.
Jag äter mat som saknar energi och smak.
Jag låser min dörr som inte har något lås,
Jag drar ner den färglösa gardinen som är i läckert turkos.

INGET NI VILL VETA (1)

JAG VET
-
Att denna blogg inte handlar så mycket om var jag gör om dagarna (Ni är nog inte så intresserade att veta vad jag åt till frukost.. men om ni är det, så åt jag:
* Ett skivat äpple
* Blåbär & Hallon
* Lätt-fil
*Bovete mix
* Ekologiska havrefras
* Mandlar
*Två knäckebröd med ost med pepparotssmak!
Jag hade en riknande diskution i skolan idag, och min käre vän Freja visade stort intresse för mina frukost, YES!)
Men vad jag har lärt, förstått och UPPLEVT så mår jag mycket bättre av att äta en stor, stadig och nyttig frukost!

- Men, jag känner alltså att ni borde veta en sak med mig. Jag får väldigt torra ben på vintern! Jag löser detta problem genom att smörja in mina ben med..
Fungerar, minsann!

Jag ber om ursäkt

Vad synd, att stenar inte kan flyta.

Jag kanstar stenen i havet.
Jag vill inte se den igen.
Den sjunger, ner på botten.

Ringar bildas på havets yta.
Vad synd, att stenar inte kan flyta.

Min snögubbe, med ett leende av sten.

Jag rullar, jag trycker med hela min kraft.
Stora, vita och runda snöbollar blir det.
Tre olika storlekar är dom, störst långst ner.
Min snögubbe, med ett leende av sten.
Dagar, veckor, hur länge ska den stå där?
När solen och små söta blommor visar sig,
smälter min snögubbe ner.
Inget jag saknar, värmen tar min uppmärksamhet.
Ett år sedan, när snön ligger tjockt på marken.
Jag vill göra en snögubbe, med ett leende av sten.
Bättre än förra året, mycket bättre.

The Rasmus - Funeral Song


Jag har en vän, som jag håller kär.

Jag har en vän, som jag håller kär.
En god vän som vi av varandra lär.
Hur kommer det sig att jag springer dit,
du tar en annan väg men vi möts ändå efter en liten bit.

Jag har en vän, som jag håller kär.
Som fyller upp alla rum, en hel atmosfär

FREJA INGELSTAM <3

GÄSTBLOGG FREJA INGELSTAM
petapadjuret.blogg.se

Rosor är röda. Smurfar är blå
Bit mig i örat så blir det vi två.

Något säger mig att stjärnorna är små.

Stjärnor är stora, det vet vi alla.
Dom skiner, dom är varma.
En glöd vi inte överlever utan.
Ett ljus vi så starkt behöver.

Något säger mig att stjärnorna är små.
Så små att dom blir stora.

Det kanske är dags att lägga ner korten snart.

Det kanske är dags att lägga ner korten snart.
Mina kort är dåliga, men jag döljer det starkt.
Vi räknar till tre, ett två tre och så visar vi.
Dina kort är höga, jag är inte stark längre.
Mina kort är låga, jag förlorade utan värdighet.

Vi kan köra igen, om och om igen.
Jag kan se stark ut, jag kan lotsas.
Men mina kort, blir inte bättre.
Jag förlorar.

Jag springer iväg från detta oväder.

Jag springer iväg från detta oväder.
Jag fryser ej, jag har tillräckligt med kläder.
Jag vill inte bli blöt och sliten.
Detta väder får mig att känna mig liten.
Regnet öser, himlen dånar.
Jag vet att det är mig den hånar.

En vän som kommer och går.

En vän som kommer och går.
Den enda riktiga vän du får.
Ingen annan vill umgås med din hemska själ.
Jag behöver inte förklara, du vet mycket väl.
Ful i mun, en ton som bedövar milt.
Dina tankar och åsikter löper vilt.

En pusselbit i mitt hjärta.

Jag tänker på dig,
som en del utav mig.
En pusselbit i mitt hjärta.
Lösningen på all smärta.

Ut ur högtalarna dånar den höga julmusiken.

Ut ur högtalarna dånar den höga julmusiken.
Bara att lyssna, du behöver inte förstå logiken.
Sånger om flickor med ljus i håret och en vit jul.
Lussebak med russin och att smygäta pepparkaksdeg är kul.
Män med mörka röster, flickor i sopran.
Vi lyssnar inspererande när vi klär våran gran.

Jag blundar, för jag vet att det är du som är svag.

Din eld brinner, i ditt hjärtas djupa hål.
Inga känslor, bara tankar hårda som stål.
Ingen hjälp, du står bredvid när jag lider.
Jag antar att jag lever i hemska tider.
Sviker du en vän, den enda som vet?
Att du varken har styrka eller stolthet?
Skadar du hjärtat på någon som jag.
Jag blundar, för jag vet att det är du som är svag.





Jag vandrar, sekund efter sekund, minut efter minut, timme efter timme.

Jag går på hård mörk asfalt, och jag kan inte urskilja vägens kanter.
Men skogen är ljus, men där jag sätter mina fötter vilar det täta svarta.
Inte ett moln åvanför, bara starka runda punker som kallas stjärnor.
Trädens skuggor är långa, månens ljus sträcker sig meter efter meter.
Jag vandrar, sekund efter sekund, minut efter minut, timme efter timme.
Mörkret lämnar mig inte, och nu den klara himmelen blir grå.
Moln efter moln, framför stjärnor och den stora vackra monen.
Skogen blir mörk, stjärnorna lyser inte som för en stund sedan, mörker.
Jag vandrar, sekund efter sekund, minut efter minut, timme efter timme.
Jag kommer ut och möts av ljuset från något, inte stjärnor ingen mone.
En ny väg har jag kommit till, en ny chans för mig att gå vidare.
Men skillnaden mellan nu och förut, är att jag kan se med moln och mörker.
Gatuljusen glänser och skiner som solen själv, jag ser skog och jag ser hopp.
Jag vandrar, sekund efter sekund, minut efter minut, timme efter timme.
Jag ser asfalt och jag ser skog, säg mig vart är jag på väg?

Vad är kärlek?

Jag satt vid hamnen, vid den rinnande ån.
Jag ser vattnet dansa vals, vackert var det.
En bit bort, ett kärlekspar sitter hand i hand.
Dom ler och skrattar, och pussar varandra ömt.
Bredvid mig, på samma bänk sitter två äldre.
En man och en kvinna, med lysande grått hår.
Med ögonen prydda med glasögon, dom tittar ut mot ån.
Dom ler svagt, och kvinnan säger med en len stämma,
"Jag älskar dig" och så beger sig paret lungt iväg.
Där borta kärleksparet matar ankungar med bröd.
Jag kan höra dera skratt, hela vägen hit.
Vad är kärlek?

Jag hörde en dikt en gång.

Jag hörde en dikt en gång.
Meningarna rimmade ej,
och ordet var meningslösa.
Jag frågade mig själv,
vad handlar den om?
Jag läste den, om och om igen.
Funderade och spekulerade.
Sen kom jag på det!
Den handlade om,
ingenting.

Ljudet från fiskarna i den blåa sjön.

Ljudet från fiskarna i den blåa sjön.
Jag går bredvid, i den djupa snön.
Jag lyssnar och hör,
oj vilken bubblande kör!
Stora som små, dom simmar omkring.
ett hav av möjligheter, vilken öppning!
Blubb, blubb, blubb är allt jag förstår.
Bredvid mig en liten pojke går.
Han är busig, med hela handen fylld med sand.
Han skrattar och slänger allt han har i sin hand.
Fiskarna försvinner, sången tystnar.
Jag försöker höra, jag är stilla och lyssnar.
Jag hör inget, jag går bort från det blå.
Jag vet, att det i livet så här kan gå.

Jag vill ut och se blommorna till våren.

Når du fram till dörren i slutet av korridoren?
Jag vill ut och se blommorna till våren.
Instängd, fast i fängelset utan väggar och tak.
Du kanske skrattar, men det är ej någon simpel sak.
Låt mig få vara fri som fågeln i skyn.
Den är fri och vacker, en underbar syn.

Vad vore salt utan peppar?

Vad vore salt utan peppar?
Vad vore skogen utan träd?
Vad vore böcker utan sidor?
Vad vore klockan utan visare?
Vad vore jag utan dig?

Jag ska tänka på färgerna i spegelns mitt.

Jag ska tänka på färgerna i spegelns mitt.
Likt regnbågen på midsommarafton, det flödar fritt.
Ett leende som är rosa, ett skratt som är blått.
Jag skiner av kärlek, lycklig över vad jag fått.
Ni andra är blinda, varför kan ni inte se?
Är synen dålig, eller är spegeln sne?
Grön personlighet, rött betteende, gult humör.
Jag är lika färgglad.. som tusen sugrör!

En vulkan som glöder, en sång för mig och dig.

Jag är lycklig, jag känner glädjen bubbla inom mig.
En vulkan som glöder, en sång för mig och dig.
En värmande kram som värmer frusna besvär.
Något som är så fint, som jag håller kär.
Jag ser andra blommor visna, och dö.
Men en blomma som vår, tål både is och snö.
Det blir både kallt och stekande hett.
Men jag vet att jag planterade rätt.




Jag sprang, jag ville inte längre vara kvar.

Jag sprang, jag ville inte längre vara kvar.
Jag såg vad som hänt, jag mindes hur det var.
Jag orkade inte springa, jag orkade inte vara svag.
Jagad av tankar och frågor både natt och dag.
Jag ville vara stark och våga.
Kunna leva ett liv, utan plåga.
Jag vågade inte stanna, vart var mitt mod?
Jag tror det är nu, som jag förstod.
Jag såg bakom, mötte det svåra.
Något som jag vet är fel och kan såra.

Nej, jag springer än.
Jag vänder inte om, igen.



Vi vandrar på stigar.

Vi vandrar på stigar.
Långa, korta, breda och smala.
För vi vet vart dom leder.
Trygghet, ja det gillar vi.
Vi vet, att många gått samma stig.
Vi vet också, att alla nåt fram.

Men jag tänker inte vandra på stigen.
Titta på samma träd och rötter,
som tusentals andra människor gått förbi.
Jag ska gå in i skogen,
skapa mig en stig åt mig själv.
Gå förbi träd, ingen annan sätt förut.
Det kanske blir svårare,
jag kommer nog snubbla först.
Men när jag lär mig gå min egen väg,
det är så jag lär mig att vara människa.

Jag har funnit nyckeln av guld.

Jag har funnit nyckeln av guld.
Du kan se alla detaljer,
och hur varsamt den är gjord.
Jag fann den när jag inte behövde den.
Jag hittade bara fel nycklar.
Jag öppnade en massa fel lås.
Jag behöver ingen nyckel längre,
inget lås som är i vägen.
Jag har lärt mig kåden utantill.

RSS 2.0