Sången till hoppet, jag har vunnit striden.

Jag faller och slår mig, isen är hal.
Huden är öm, jag är för brutal.
Jag reser mig upp, gång efter gång.
Jag hör inte hoppets ljuva sång.
Jag orkar inte mer, kroppen sviker.
Hjärtat är tomt, vinden skriker.
Jag minns det, ja jag minns hur den gick.
Långt där inne fanns den hela tiden.
Sången till hoppet, jag har vunnit striden.
Jag fann styrkan i mig själv.
Jag reser mig upp, från en frusen älv.
Alla vet vi hur sången går.
Du har sjungit den förut, den är inte svår.

Spela melodin jag älskar.

Spela melodin jag älskar.
Sjung texten som är så vacker.
Jag vill bara vara, och lyssna.
Höra varje ton och slag.
Jag hör, hör du?
En sång som fångade min själ.
En rhythm som passade mitt hjärta.
En text, som fick mig att förstå.
Något som är så mycket större än du och jag.

Du vet där borta, där ingen ser?

Du vet där borta, där ingen ser?
Där ingen bryr sig.
Där ingen förstår.
Du vet där borta, där jag står?
Med hopp.
Ett hopp att dom en dag kommer vilja göra skillnad.
Ett hopp att dom någon dag kommer att förstå,
verkligheten.

Tänd mitt ljus,

Tänd mitt ljus,
så ska jag hålla dig varm.
Släck ditt ljus,
så ska jag lysa din väg åt dig.
Släck mitt ljus,
och min värld blir svart.

Ser du lågan i mörkret?

Ser du lågan i mörkret?
Vild och fri, så fjäderlätt.
Eldens varma lågor,
svaret på alla frågor.
Den kämpar, den vinner.
Livskraften, ja den brinner.
Hoppet segrar, ljuset är tänt.
Så tänd ett ljus, det är advent.

Utan vingar, utan hopp.

Jag kan inte springa,
du ser mina spår i sanden.
Jag kan inte stå kvar,
för jag vet att jag kommer förlora.
Jag har inget att bevisa,
jag har inget att kämpa för.
Utan vingar, utan hopp.
Jag faller ner, när ingen ser.

Det finns många löv på den kalla marken.

Det finns många löv på den kalla marken.
Vissa är kvar i träden, andra föll ner i parken.
Min hand är frusen, men i den ligger frön.
Jag knyter händerna och ber en liten bön.
Jag trycker och gräver, på mitt egna lilla vis.
Marken är hård, och har frusit till is.
Jag hoppas och tror.
Att något kanske gror.

Påväg hem skrattar jag, vilken dum idé!
Jag förstår ju själv, att det aldrig kommer ske.

Träden är gröna, men vart är denna vind?

Jag blundar,
är det så här det känns att vara blind?
Jag tänker,
så fruktansvärt, tänk vad man aldrig får se.
Jag tittar,
träden är gröna, men vart är denna vind?
Jag förstår,
dom ser inga träd med denna vind har mycket mer att ge.

RSS 2.0