pistachio

Jag går på hård mörk asfalt, och jag kan inte urskilja vägens kanter.
Men skogen är ljus, men där jag sätter mina fötter vilar det täta svarta.
Inte ett moln åvanför, bara starka runda punker som kallas stjärnor.
Trädens skuggor är långa, månens ljus sträcker sig meter efter meter.
Jag vandrar, sekund efter sekund, minut efter minut, timme efter timme.
Mörkret lämnar mig inte, och nu den klara himmelen blir grå.
Moln efter moln, framför stjärnor och den stora vackra monen.
Skogen blir mörk, stjärnorna lyser inte som för en stund sedan, mörker.
Jag vandrar, sekund efter sekund, minut efter minut, timme efter timme.
Jag kommer ut och möts av ljuset från något, inte stjärnor ingen mone.
En ny väg har jag kommit till, en ny chans för mig att gå vidare.
Men skillnaden mellan nu och förut, är att jag kan se med moln och mörker.
Gatuljusen glänser och skiner som solen själv, jag ser skog och jag ser hopp.
Jag vandrar, sekund efter sekund, minut efter minut, timme efter timme.
Jag ser asfalt och jag ser skog, säg mig vart är jag på väg?