pistachio

Hur kan det vara så oehört fel,
att få vara lycklig och hel.
Att få vara samlad i en och enda bit,
jag krossas snart som en meteorit.
Hur kan du vara så säker på att du har rätt?
Men så är det alltid, på ditt orättvisa sätt.

Det är bara att nicka och le.
För jag vet att ingen förändring kommer ske.

Kasta sand i ögonen mina.
Du får stå upp och skina.
Ser du inte, tårarna som droppar.
Ingen finns där, ingen tårarna stoppar.
Tryck ner mig i det förflutna.
Ögonen mina är slutna.
Fyllda av sand och sorg.
Det finns ingen beskyddande borg.
Låt mig få skina för ett ögonblick.
Du vände ryggen om, du gick.
Mina ögon är bara gråt och sand.
Du ville inte ge mig en hjälpande hand.

Förtvivlad jag är.
Varför känner jag så här?
Jag står stilla, fast jag springer.
Jag väntar tills förnuftets klockan ringer.
Jag gömmer mig, vad kan tänkas hända?
Du vet, det är för sent att vänta.
Jag ser en skugga av en gestalt.
Jag frågar mig själv, är detta allt?
Jag ser att hon ler, hon är så nöjd.
Hon skrattar, hon är på sin ljuva höjd.
Något gör sönder, det slås itur.
Det som skyddar, min välbyggda mur.
Det finns inget kvar att skydda mig nu.
Tänk dig, om det vore du?
Ska jag stiga fram där jag svag ligger gömd?
Eller är jag för evigt dömd?
Nej, kvar jag ligger, för svag jag är.
Ingen vet vad jag i hjärtat bär.
Det som gick sönder, det som föll ihop.
Det som bara är en meningslös grop.
Vad är det som så avlägset låter?
Någon som skriker, ett barn som gråter.
Jag hör klockan, det ringer i takt
Jag reser mig upp, helt utan makt.
Jag försöker, kanske är det min tur.
Jag kan vara svag, ingen mur jag i mig har.
Men, utan mig finns inte du.
Jag skrattar och ler, jag vet sanningen nu.

Jag bygger ett slott i sanden.
Det är den enda på hela stranden.
Väggarna av sand är raka, och står stadigt i vinden.
Jag får sand i håret, och jag känner blåsten mot kinden.
Jag ser upp mot himlen som är lysande grå.
På huden min faller regndroppar små.
Vallgraven fylls med vatten och sand.
Ett av tornen föll ner på min hand.
Jag ser hur mitt sandslott långsamt bryts ner.
Jag känner hur regndropparna blir fler och fler.
I regnet ser man inte tårarna som rinner.
Ner i sanden, mitt slott försvinner.

NER NER NER,
där ingen ler.
NER NER NER,
där ingen ser.
NER NER NER,
där all ondska sker.
NER NER NER,
ingen glädje nå mer.
NER NER NER,
det hjälper inte om jag ber.
NER NER NER,
där alla överger.

Jag skrattar åt min svaghet,
för den trycker ner mig i marken.
Påminn mig inte,
för jag har ingenstans att gömma mig.
Mina steg känns så tunga,
hjärtat fyllt av oro.
Det hjälper inte att blunda,
min själ värker utav skam.
Jag kan inte sluta tänka,
Jag kan låta bli att fundera.
Jag kan inte.
Det går inte.