pistachio

Förtvivlad jag är.
Varför känner jag så här?
Jag står stilla, fast jag springer.
Jag väntar tills förnuftets klockan ringer.
Jag gömmer mig, vad kan tänkas hända?
Du vet, det är för sent att vänta.
Jag ser en skugga av en gestalt.
Jag frågar mig själv, är detta allt?
Jag ser att hon ler, hon är så nöjd.
Hon skrattar, hon är på sin ljuva höjd.
Något gör sönder, det slås itur.
Det som skyddar, min välbyggda mur.
Det finns inget kvar att skydda mig nu.
Tänk dig, om det vore du?
Ska jag stiga fram där jag svag ligger gömd?
Eller är jag för evigt dömd?
Nej, kvar jag ligger, för svag jag är.
Ingen vet vad jag i hjärtat bär.
Det som gick sönder, det som föll ihop.
Det som bara är en meningslös grop.
Vad är det som så avlägset låter?
Någon som skriker, ett barn som gråter.
Jag hör klockan, det ringer i takt
Jag reser mig upp, helt utan makt.
Jag försöker, kanske är det min tur.
Jag kan vara svag, ingen mur jag i mig har.
Men, utan mig finns inte du.
Jag skrattar och ler, jag vet sanningen nu.